Unika föremål

Geävrrie, gåbddá, ceremoniell trumma

Religiösa och rituella föremål utgör en central del av vårt kulturarv, de har ett stort symbolvärde. Varje generation tillmäter ceremonitrummor betydelser utifrån den egna samtiden. Några trummor har överlevt både en flerhundraårig mission och ett religionsbyte från en traditionell samisk religion till kristendom. Föremålen har förflyttats från Sápmi till olika museer i Sverige och Europa. Idag arbetar samiska institutioner för att de skall återvända.

Foto: Lena Kuoljok Lind

Den ursprungliga ägaren har format trumman utifrån en duodje tradition och ett behov av att kommunicera med osynliga väsen och andra världar. Tallen gav material till den svepta ramen och handtaget. Ett formspråk som återfinns på trummor från sydliga och östliga samiska områden. Ett avhårat renskinn syddes fast med tråd tvinnad av renens senor. Renens horn gav material till hammaren. Tuggad albark blandad med saliv gav en rödaktig färg med vilken en bildvärld tecknades på skinnet. Den är både områdesspecifik och samtidigt personlig.

Vi vet sällan något om personerna som tvingats lämna ifrån sig trummor. Men här står ägarens namn ”No13 Tomas Nilsson Walbi”, inristat i trumskinnet. Idag är namnet knappt utläsbart. Släktforskning kan kanske ge svar på vilka som är hans levande släkt.

Den 13–15 januari 1724 hölls ting i Lïkssjuo (Lycksele) i samband med den årliga marknaden. Församlade var kronans tjänsteman (kronans befallningsman) och de samiska nämndemännen liksom männen som anklagats för brott mot religionen. Inför tinget lämnade kyrkoherde Olof Gran in en förteckning över samer som använt ceremonitrummor varav några även tvingades lämna ifrån sig dem. På hans lista fanns Tomas Nilsson från Gran lappby. Kan det vara samma person som Tomas Nilsson Walbi? Tomas Nilsson berättade inför tinget att hans far hade efterlämnat trumman men att han själv aldrig använt den. Så överlämnade han den. Andra män bekände i sin tur att de använt trummor i renskötseln, för att få jaktlycka eller annan välgång. För dem som hade bekänt blev straffen höga böter eller spöstraff, som ett avskräckande exempel. Trots att Tomas Nilsson sagt att han inte använt trumman, dömdes han till böter alternativt spöstraff. Bara att ha en trumma i sina ägor var illa nog, det kunde inspirera andra att fortsätta praktisera den samiska religionen.

Trumman som en gång i tiden kan ha tillhört Tomas Nilsson har nu lånats in från museet Mucem i Marseille, Frankrike. Kanske kommer vi att kunna lägga ytterligare pusselbitar till dess historia och samtidigt peka på trummans betydelse idag.