Skájdde-Mariddjas vantar

SKÁJDDE – ådåbidtja rahtedis lándan

Skájdde
Ienep gå tjuohte jage dát rájes jådij nuorra fuolkke várijda Jåhkåmåhke allelin, tjáppa sadjáj, skájdde.

Sij lidjin sáme dát bájkes. Vuostasj ájge årrun goade sinna. Vuostak dimbardin fivsav ja ruoddijin sjalljogiettev. Muhtem jage maŋŋela lidjin årromdåbev dimbardin.

Dánna, jågåj gaskan váre vuollelin, åroj Skájdde-Mariddjá aktan Janne boadnjátjijn ja dánna bajedin sijá gáktsa máná. Hejman sáhkadin sáme. Fiksa dievvuj jages jahkáj. Hässta, gålmmå gusá, vuoksá, lågek sávtsa ja muhtem gájtsa sisi jåhtin.

Skájdde ij lim ållu ávtas sadje. Jågåj ja jávrij milta vuolggin vadnasijn ietjá várredåbijda ja sijdajda. Gidá tjarva nanna dåbijt gaskajt tjuojggin. Berrahij ja rádnaj lunna guossidin ja viehkedin nubbe nuppijt sládjujn ja dimbardimijn.

Viessom Skájden
De lij edna barggo suojnijt sláddjit juhtusijda. Máná hähttujin aj viehkedit. Giette majt sláddjijin ettjin nuohkásav vatte. Fuolkke hähttuj mälggadij vuolgget viettjatjit jieggesuojnijt. Juska lij garra barggo de ”miján lij agev biebbmo” giehttu Manda, vuorrasamos niejdda Skájden.

Guollim lij ájnas. Tjuovttja, dábmuk, hárre, vuoskun jali hávgga lij álu tálliga nanna. Fuolken lidjin aj rejna, majt berraha ja rádna räjnnuhin.

Márnánin vuobdij guolijt, duoljijt, vuostájt, vuojajt, ájvvangámasuojnijt ja nanos gájnojt. Sáltijt, såhkkårijt, káfajt ja jáfojt buktin ruopptot Skájddáj, aktan aj muhtem vuossajt bájnnimpulvvarij majt boargális oasstin Jåhkåmåhken. Mariddjá lij vuojn smidás gåde. Hullo fuolke sávtsajs lájggen sjattaj. Muhtemijt ruoppsadin, lahtten ja ruodnadin bájnedin.

Makkár fáhtsa!
Skájdde sjattaj ávttasin gå Janne jåhttåj 1960, muhtem jage maŋŋela gå Mariddjá lij jábmám. Dåbij sinna lij dávver – måttijt nåhkåm ja duolvva barggofáhtsajt! Barggogárvo e álu bátse ja máhtti dålusj viessoma birra giehttot.

Skájde fáhtsaj minsstara vuojnnuji álkke valla rávkká edna máhttudagájt. Da li gådedum siekkes spihtoj ja åvvå gassa lájgijs vaj bivvala ja suohkada sjaddi. Vápsen ja bielge sissŋelin li sieldes nanos minsstara. Vaj buorep hábmen sjattaj de Mariddjá gådij åvddån ja ruopptot ålgolt åvddålasj aktij gådij, vaj fáhttsa vehi giehtan gávaj. Biejaj snuoriv fáhttsamaddaj, vaj máhtij aktij tjuolmmit ja gahtsot dajt gåjkåtjit. Fáhtsajn li njuolgga ja gálvas matta vaj álkkebut dajt nuolat. Adnin agev fáhtsajt aktan rahpugij. Ittjij gåde biednigij diehti, valla muhttijn vuobdij jali vattij åvtåjt fáhtsajt räjnárijda ma vássin.

Skájdde-Maridjá fáhtsa li harmonalasj minsstarum ja e makkárik fáhtsa li åvtålágátja. Fáhtsa lidjin nåv sierralágátja vaj guorraulmutja álkket dajt dåbddin.

Sáme gådem?
Ålos ájádallá gådem ij gullu árbbedábálasj sámeduodjáj valla gávnnu tjála mij giehttu sáme juo gådin moadda tjuohte jage dát rájes. Girjen lapponia 1673 tjuodtju sáme adnin siekkes ruovddespihtojt gå gahperijt ja ietjá bivvalis gárvojt njoammela hullojs gådin.

SKÁJDDE – ett nybygge i väglöst land

Skájdde
För mer än hundra år sedan flyttade en ung familj till fjälltrakterna väster om Jokkmokk, till en vacker plats mellan två älvar, en skájdde.

De var samer från området. Den första tiden bodde de i kåta. Först timrade de fähus och röjde upp en gårdsvall. Efter något år hade de timrat ihop ett bostadshus.

Här, mellan älvarna vid fjällens fot, levde Skájdde- Mariddjá och hennes make Janne och här fostrade de sina åtta barn. I hemmet talade de samiska. Fähuset fylldes eftersom. En häst, tre kor, en tjur, tiotalet får och några getter flyttade in.

Skájdde var ingen isolerad plats. Tvärtom. Längs älvarna och sjöarna, bara någon timme bort med båten, låg andra fjällgårdar och byar. Vårens skarföre bar skidorna mellan husen. Släkt och vänner besökte varandra och hjälptes åt vid slåtter och timring.

Livet i Skájdde
Det var mycket arbete med att slå hö till djuren. Barnen fick också hjälpa till. De egna vallarna räckte inte till. Familjen fick färdas långt för att hämta hem myrhö. Men det betyder inte att de hade svårt att livnära sig. ”Vi var aldrig utan mat” berättar Manda, äldsta dotter i Skájdde.

Fisket var viktigt. Sik, laxöring, harr, abborre eller gädda låg allt som oftast på tallriken. Familjen hade också renar, som sköttes av släktingar och vänner.

På marknaden sålde de fisk, skinn, ost, smör, fint skohö och starka och välgjorda rep av rot. Salt, socker, kaffe och mjöl följde med tillbaka till Skájdde. Säkert tillsammans med några påsar färgpulver som de köpte av handlaren i Jokkmokk. Mariddjá var nämligen en skicklig stickerska. Ullen från familjens får blev till garn. En del färgades rött, blått och grönt.

Vilka vantar!
Gården i Skájdde blev öde när Janne flyttade 1960, några år efter att Mariddjá avlidit. Kvar i husen låg en skatt – flera par trasiga och smutsiga arbetsvantar! Arbetsplagg är mycket sällan bevarade och kan berätta mycket om livet förr.

Skájdde-vantarnas mönster ser enkla ut men bottnar i en stor kunskap. De är stickade med tunna stickor och ganska tjockt garn för att bli varma och täta. Handens insida ovanför tumgreppet och tummens insida har ett extremt slitstarkt mönster. För att få bättre form på vanten stickade Mariddjá fram och tillbaka på ovansidan strax innan hoptagningen, så att vanten blev lite böjd, precis som handen är. Hon fäste en snodd i mudden, så att paret kunde knytas ihop och hängas på tork. Vantarna har en rak, stum nederkant som gör dem lätta att ta av sig. De användes alltid med skinnhandske ovanpå. Hon stickade inte för att tjäna pengar, men kunde sälja eller ge bort något enstaka par åt renskötare som passerade.

Skájdde-Mariddjás vantar är harmoniskt mönstrade och ingen är den andra lik. Vantar så pass speciella att grannarna i dalgången lätt kände igen dem.

Samisk stickning?
Många tänker nog att sticktekniken inte hör till den traditionella sameslöjden men det finns beskrivet att samer stickade för flera hundra år sedan. I boken Lapponia från 1673 står att samerna använde tunna järnstickor till att sticka mössor och andra värmande plagg av mjuk harull.

Skájdde – making a homestead in a roadless area

Skájdde
More than a hundred years ago a young family moved to the mountainous area west of Jokkmokk, to a beautiful location between two rivers, a skájdde.

They were a local Sámi couple. At first they lived in a goáhte, a Sámi hut. To begin with they built a log barn for the animals. A few years later their own log cabin was completed.

It was here, between the two rivers at the foot of the mountains, that Skájdde- Mariddjá and her husband Janne lived and raised their eight children. Sámi was spoken in the home. The barn eventually housed a horse, three cows, a bull and a dozen sheep or so as well as some goats.

Skájdde was not isolated. Quite the contrary. There were other homesteads and settlements along the shores of rivers and lakes just a few hours away by boat. And in the spring the hard snow crust made skiing to neighboring homes easier. Relatives and friends visited each other and lent a helping hand with haymaking and constructing log buildings.

Life in Skájdde
It was hard work cutting enough winter hay for the cattle. The children had to help. Since their own pasture could not grow enough hay, the family also had to bring back hay from marsh areas far away. That did not mean they had trouble surviving. “We never lacked food” says Manda, the oldest daughter at Skájdde.

Fishing was important. Whitefish, salmon-trout, perch or pike were almost always on the menu. The family also had reindeer which were tended by relatives and friends.

At the market they sold frozen fish, hides, cheese, butter, good quality hay for shoes and strong, well-made rope made from roots. They brought back salt, sugar, coffee and flour. And they probably bought a few packages of dye from the merchant in Jokkmokk. Mariddjá was namely a skillful knitter. The family sheep provided the wool which was turned into yarn. Some was dyed red, some blue and some green.

What incredible mittens!
The homestead was abandoned when Janne moved away in 1960, a few years after Mariddjá died. But a treasure trove was left in the house: several pairs of worn, dirty mittens! Work clothes are seldom preserved, yet they reveal a lot about how people used to live.

The pattern of the Skájdde mittens looks simple but demands skill to make it. The mittens are knitted with thin needles and rather thick wool so the mittens would be tightly knit and warm. The pattern around the thumb is made to be extremely hard-wearing. To shape them even better, Mariddjá would knit back and forth on the outside prior to decreasing, so that the mitten had a certain curvature to it, just like a hand has. She also fastened a cord to the wristlet so the pair could be tied together and hung up to dry. The mittens have a straight, non-elastic border, making them easy to take off. They were always used inside a pair of leather mittens. She did not knit to make a living, but would occasionally sell a pair or give them to reindeer herders passing by.

Skájdde-Mariddjá’s mittens have harmonious patterns and each pair was different. The mittens were so special that neighbors in the valley could always recognize who had made them.

Sámi knitting?
Many people assume that the technique of knitting does not belong to traditional Sámi handicraft. However there are descriptions of Sámi knitting going back several centuries. In the book “Lapponia” from 1673 it says that the Sámi used thin iron knitting needles to knit stocking caps and other garments to keep warm.