Wild utility plants
Nature provides wholesome plants which do not have to be cultivated. The Sámi have always harvested them for food and medicine. The garden angelica (Angelica archangelica),is one of these edible plants. It has provided both vitamin C and treatment for a number of illnesses. The common sorrel (Rumex acetosa ssp lapponicus), and the mountain sorrel (Oxyria digyna), are good to eat. The common sorrel is bigger and was picked in large quantitites. It is refreshing and has a sour taste–children ate it raw as candy. Boiled sorrel juobmo is eaten mixed in milk or soured milk. It used to be stored in kegs kept in a cold spring. This provided food rich in vitamins even during the winter.
The Sámi considered that Juobmo was good for your health. When a person was weak or had no appetite, it was thought that juobmo gave strength. Labrador tea (Ledum palustre), and birch gave health. Cloudberries, cowberries, bilberries and crowberries and even red currants could be picked and eaten in large quantities.
Plants could also have other uses. The horse tail was excellent for polishing copper kettles or even sanding wooden clogs.
Fjällkvanne
Angelica Archangelica
Naturen är full av nyttiga växter. Samer har i alla tider samlat växter som föda och läkemedel. Fjällkvannen är en sådan användbar växt, som är god och vitaminrik.
Fjällkvannens utveckling till mogen planta tar flera år. Första årets blad, fadnu, tog man inte tillvara annat än åt getterna. Först när kvannen är två år bildar den en blomknopp.
Då är den god att äta. Kvannen blommar bara en gång i sitt liv. Då heter den båskå. Fjällkvannen måste plockas tidigt, före blomningen. Blomstjälken går att äta rå, halstrad eller kokt.
Den är god att koka tillsammans med kött. Blomknoppen kan kokas tillsammans med fjällängssyra, och ätas utblandad i mjölk.
Kvanneroten, urtas, torkades och användes som läkemedel. Den torkade roten var alltid med när folk samlades till marknad och kyrkhelg. Den sades förhindra förkylningar när man tuggade den. I uppblött tillstånd lades roten på svårläkta sår. Kvannebladen användes till att läka brännsår och blåsor samt mot olika infektioner och värk. Mot förkylning kunde man även röka kvanneblad tillsammans med tobaksblad.
Att göra pipor av den torra kvannestammen och röka torkade kvanneblad var barnens lek. På norsk sida har fjällkvannen odlats av den bofasta befolkningen som grönsak och kryddört sedan lång tid tillbaka. Kanske är kvannen den äldsta nordiska köksväxten. Den omtalas redan i de isländska sagorna.
Fjällängssyra, Rumex acetosa ssp lapponicus och fjällsyra, Oxyria digyna.
Fjällängssyra, juobmo, växer på rika ängsmarker i hela fjällområdet. Den kallas även lappsyra. Man hittar den från barrskogen ända upp på kalfjället. Fjällsyran, äbrro, växer högre upp på fjället på snölegemark, översilad rasmark, i branter, vid rännilar och älvstränder. Både fjällängssyran och fjällsyran är goda att äta.
Fjällängssyran är större och plockades i stora mängder. Den har en läskande och syrlig smak – barn äter den gärna färsk som godis.
Fjällängssyra, kvanne och torta kan kokas samman och blandas med syrad mjölk till rätten gompa. Så gör man särskilt i sydsamiskt område. Kokt fjällängssyra, juobmo, äts utblandad i mjölk eller i syrad mjölk. Förr förvarades den i kaggar nedsänkta i kallkällor. På det sättet hade man vitaminrik mat även under vintern. Juobmo ansågs vara bra för hälsan – den gav både kraft och matlust.
Fjällängs- och fjällsyra innehåller oxalsyra (precis som rabarber) och barn bör inte äta alltför stora mängder av dem. Många nyttiga växter Fjäll och skog är fulla av nyttiga växter. Skvattram och björk gav läkedom. Hjortron, lingon, blåbär och kråkbär och till och med röda vinbär kan man plocka i mängder och äta. Skavfräken är ett förträffligt slipmedel för allt ifrån kopparkastruller till träsaker.